Studera i dagens samhälle=utbrändhet på sikt?

Jag anar det ganska tydligt hela tiden. Vårt samhälle håller på att bli alldeles otroligt sjukt. Jag talar om prestationskraven, inskränkt frihet för studerande och i allmänhet en ökande alienering, alltså att mänskor blir som främlingar inför varandra och inför sitt arbete. Redan Marx använde denna term för att beskriva hur arbetarna blir alienerade då de inte på nåt sätt kan påverka sina arbetsförhållanden och bara är marionetter i kapitalisterneras dockteater. Igår träffades vi med några studiekompisar, alla väldigt flitiga, fiffiga mänskor som väldigt gärna vill studera just för att de VILL det, inte för att de måste. Och alla tampades med liknande problem: rädsla för att bli arbetslös om man inte har två magisterexamina, att leva under ständig tidspress och ständigt en underliggande aning om att samhället inte tycker att man är tillräckligt bra, att man borde göra flera och flera saker samtidigt. Så därför jobbar vi alla vid sidan av studierna, vilket leder till att vi endast ytligt hinner lära oss det vi ska, och dessutom gör frivilligarbete för olika organisationer och liknande för att få relevant arbetserfarenhet eftersom det är omöjligt att få jobb om man som färdig magister inte har erfarenhet från sin egen bransch.
Deprimerande, men det måste ju finnas någon lösning? Om det är verkligen är så att det inte finns tillräckligt med jobb i vissa branscher, så måste ju studieplatserna begränsas. Och om det bara är jag och mina vänner som är så känsliga att vi inte klarar av dagens krav och tempo i samhället (vilket knappast är fallet!) så borde vi få verktyg för att klara av vår situation, t.ex. "orka studera i ett föränderligt samhälle"-kurser eller nåt sånt.

PS. Jag säger inte att de finska studerandena skulle ha det extra hemskt, för så är det inte. Vi har kanske bara andra sorters problem än studerandena i en annan del av världen, där det är mycket dyrare att studera men där inte samma sorts press och ständig stress finns.