söndag 21 november 2010

Studera i dagens samhälle=utbrändhet på sikt?

Jag anar det ganska tydligt hela tiden. Vårt samhälle håller på att bli alldeles otroligt sjukt. Jag talar om prestationskraven, inskränkt frihet för studerande och i allmänhet en ökande alienering, alltså att mänskor blir som främlingar inför varandra och inför sitt arbete. Redan Marx använde denna term för att beskriva hur arbetarna blir alienerade då de inte på nåt sätt kan påverka sina arbetsförhållanden och bara är marionetter i kapitalisterneras dockteater. Igår träffades vi med några studiekompisar, alla väldigt flitiga, fiffiga mänskor som väldigt gärna vill studera just för att de VILL det, inte för att de måste. Och alla tampades med liknande problem: rädsla för att bli arbetslös om man inte har två magisterexamina, att leva under ständig tidspress och ständigt en underliggande aning om att samhället inte tycker att man är tillräckligt bra, att man borde göra flera och flera saker samtidigt. Så därför jobbar vi alla vid sidan av studierna, vilket leder till att vi endast ytligt hinner lära oss det vi ska, och dessutom gör frivilligarbete för olika organisationer och liknande för att få relevant arbetserfarenhet eftersom det är omöjligt att få jobb om man som färdig magister inte har erfarenhet från sin egen bransch.
Deprimerande, men det måste ju finnas någon lösning? Om det är verkligen är så att det inte finns tillräckligt med jobb i vissa branscher, så måste ju studieplatserna begränsas. Och om det bara är jag och mina vänner som är så känsliga att vi inte klarar av dagens krav och tempo i samhället (vilket knappast är fallet!) så borde vi få verktyg för att klara av vår situation, t.ex. "orka studera i ett föränderligt samhälle"-kurser eller nåt sånt.

PS. Jag säger inte att de finska studerandena skulle ha det extra hemskt, för så är det inte. Vi har kanske bara andra sorters problem än studerandena i en annan del av världen, där det är mycket dyrare att studera men där inte samma sorts press och ständig stress finns.

torsdag 1 juli 2010

Värme

Så börjar tiden i Vigo gå mot sitt slut, något jag märker med blandade känslor. Visst längtar jag till den finska sommaren och alla nära och kära, men jag kommer också att sakna mänskorna här. Just nu längtar jag ändå mest efter att fara hem, eftersom här är alltför varmt, speciellt i min lägenhet, och de flesta erasmus har farit hem och mina spanska vänner är rätt så upptagna med sitt. Men innan hemresan blir det ju ännu omkringresande i Kantabrien, Asturias och Galicien med Julia och andra ”finska” vänner! Imorgon reser jag till Kantabrien och är borta en vecka ungefär.
Förra veckoslutet firade jag midsommar med att först och främst sjunga, både på fredag och lördag. Lördagens konsert gick bra, jag var inte alltför nervös, men benen skakade nog lite så det planerade headbangandet (jag sjöng Lacuna coil) fick jag skippa. Huvudsaken var att sjunga bra, och det gjorde jag. Folk (alltså bekanta) kom till och med och lyssna på mig! Jag blev väldigt glatt överraskad över det. Efteråt var det fest hemma hos mig, med likörprovning, små bastukvastar (jag visade hur man ska slå varann med dem) och dans – letkajenkka! Det blev riktigt roligt, pojkarna fick ha mina trollsländor i håret och katten rymde först och sen skrämde den slag på en vessabesökare genom att hoppa i vessabyttan..
De senaste dagarna har jag aktivt sökt jobb i Finland, men hittills bara fått negativa svar. Så i juli lever jag på gröt och kärlek, förhoppningsvis. Om någon vill anställa mig för vad som helst, i utbyte mot mat och vatten, så säg!

fredag 25 juni 2010

Midsommaren kommer till Vigo

Efter en väldigt fartfylld vecka på resa med familjen är jag nu tillbaka i Vigo en liten vecka. Vi reste vida omkring, med början på de vackra Cíes-öarna utanför Vigo. Där var sanden vitare än någon annanstans och från en fyr såg man nästan bara oceanen, och bara lite kontinent. Vissa i familjen var mest intresserade av vackra kottar och att bättra på solbrännan, men jag försökte dra dem med och se på kulturella sevärdheter under hela veckan. Vi såg det viktigaste: små fiskebyar, katedralen i Santiago, en castro och utsiktsplats i A Guarda, och stränder förstås. I Portugal, där vi var ett dygn ungefär, var det genast annorlunda stämning, och på något sätt mera civiliserat än i Spanien (t.ex. bättre sopsortering). Billigare priser,och trevligare mänskor och det faktum att jag fick öva min portugisiska gjorde det extra bra. Skrämmande var dock den stora skogsbranden i bergen som vi körde förbi på alldeles nära håll.
Denna vecka har gått i framtidsplaneringens tecken, med arbetssökning och lite sjungande också. På onsdagen firades midsommarafton här, med en massa folk, främst yngre ungdomar, på stranden där det gjordes upp otaliga små eldar och dunka-dunkamusiken (techno?) ekade hela natten. Helt intressant och vackert med eld, men ganska kaotiskt. Men erasmusfolket har alltid roligt verkar det som! Och imorgon har jag min finska midsommarfest med salmare åtminstone. Något somrigt finskt att äta borde jag också bjuda på, tipsa gärna. Men före det ska jag ju sjunga! Spännande

söndag 13 juni 2010

kommunikation


Här i Vigo börjar tiden gå snabbt, och folk resa hem. Men det rör egentligen inte mig så mycket, på sistone har jag umgåtts mera med mina lokala bekanta än med andra erasmus. Det har blivit så då det inte är skola mera. Imorgon har jag sista tenten, jippii! Och sen kommer familjen.
Det har varit mycket spanska och galiciska, och sena kvällar på stadens barer och musikställen. Men svenska fick jag faktiskt också prata häromdan, då jag träffade en svensk flicka som är au pair här. Så mycket snabbare jag pratade då det gick på svenska! Jag har funderat mycket på tvåspråkighet eftersom jag nu har tent om det ämnet, och dessutom pratar flera olika språk här. Jag märker nog att det går långsammare då jag pratar andra språk än svenska, men å andra sidan pratar jag ganska långsamt då också.
Annat som jag upplevt de senaste dagarna är galicisk ironisk humor, eller tvetydiga skämt. Den här humorn är väldigt vanlig här, och jag är inte ännu riktigt van med den. Ofta förstår jag att vissa saker kanske inte ska tolkas bokstavligen, men sen är jag ändå osäker och ber om en förklaring då alla andra redan förstått och skrattat. Men jag är den lite dumma utlänningen, haha.
Hur som helst, så är jag nu rejält nervös för konserten på midsommardagen, då jag ska stå ensam på en scen och se ut som om jag är en stenhård metalsångerska á la Lacuna coil. Jag tar gärna emot tips för hur jag ska klara av detta! Kläderna är det minsta problemet, snarare är jag orolig för att jag kommer att vara alltför stel och blyg. Men kanske kan jag få coaching av min proffsiga lillasyster, som är van sångsolist! Respekt alltså, hon är 15!

måndag 7 juni 2010

Olika saker

Här vill jag först berätta hur stor respekt jag har för musik och musiker, eftersom dessa kan rädda liv! På lördagen var jag riktigt nere och uttråkad, och gick på konsert (gothrock/metal) och efteråt var jag ett enda stort leende!
Mitt veckoslut tillbringade jag alltså ömsom i lyckorus, ömsom i djupaste förtvivlan. Jag tror det lätt blir så då man inte har någon att prata om allt med, någon som kan ge en perspektiv på saker och ting.
Igår var en trevlig dag i solen, vi var med galiciskan och såg på en årlig uppsamling av vildhästar i en bergsby. Alla hästar, de var kanske 150, samlades in i en inhägnad, märktes, och sedan klipptes manarna och svansarna. Fölen var jätte små, och var helt galna då de skiljdes från sina mammor för en stund! Spännande. Så detta var alltså en dos med galiciska traditioner, den förra fick jag på torsdag då vi (alla erasmus från Galicien) var i Ourense, en stad inåt landet där det finns mycket värme och vin. Vi fick bl.a. göra små traditionella, typ stenåldersinstrument av nötter. men mycket ljud kom det! Sedan var det sightseeing och konsert.
Snart blir det ännu mera resande då familjen kommer nästa vecka, före det gäller tentläsning.

Bilden här nedan är en dolmen, ett gravkummel, som jag såg redan för flera veckor sedan.

måndag 31 maj 2010

söndag 30 maj 2010

Villervalla

"Då man är på erasmus ska man festa hela tiden, och studera lite mellan varven". Öh, varför ville jag göra detta, om det är det enda det går ut på? De flesta här verkar FORTFARANDE gå ut och festa tre gånger i veckan, tre dagar i sträck. Jag orkade med det i början, kanske. Väldigt ensidigt tycker jag.
Sen ska man ju lära känna nya mänskor. Haha. Detta sker endast då man festar, alltså måste man göra det. Däremellan är folk med sina bästa vänner som de tagit med sig hemifrån, eller sina landsmän, som de automatiskt blir bästa vänner med här! Jag har ingendera, så jag är alltså hänvisad till att vara ensam. Jag tänker inte pracka mig på någo kompisgäng.
Nej, man borde nog tänka efter lite mera innan man far iväg på erasmus, och det gör faktiskt också skillnad VART man far. Vigo är inte en plats jag normalt skulle vilja vistas på mera än en par dagar högst, men som det nu är måste jag vara här i fem månader. Skulle jag ha farit till Santiago t.ex., så skulle jag troligtvis ha trivts mycket bättre.
Nå, åtminstone har jag fått lida i ensamhet. Det har jag ju nästan saknat lite.